På strandpromenaden går farbröder med hatt eller keps och pratar och fingrar på sina radband. Andra sitter på bänkar under palmerna. Solen går snart ner i Saranda och lugnet är påtagligt. Det är lågsäsong och mest lokalbor ute.

Upp på bergssluttningarna trängs vita och pastellfärgade hotell med breda balkonger. Nyare hus ju längre upp man tittar. Här byggs hotell och lägenheter överallt. Stan har förändrats rejält de senaste åren. För 15 år sedan fanns inte ett hus över fyra våningar berättar Panos Barka som är född här.

Middagen på lilla Taverna Pupi blir en glad upplevelse. Jag tänker då inte bara på gästernas spontandans till levande syntmusik och den oväntat goda grekinfluerade maten, utan också på notan. Här äter man en trerätters middag med vin för cirka 130 kronor. En öl med utsikt över strandpromenaden på Pit Stop Bar går på en tia.

Nästa dag möter jag belgiska Kathleen van Waesberghe på den grusiga stranden. Hon har varit en hel månad i Albanien.

- Jag ville prova ett ovanligt resmål. Jag hade många fördomar som inte har besannats, konstaterar hon.

Orörda stränder

Visst har Albanien en pr-mässig uppförsbacke. Innan jag åkte hit frågade jag mina vänner vad de tänkte på när jag sa Albanien. De pratade om fattigdom, flyktingar, gamle diktatorn Enver Hoxha och pyramidspel…

Mycket av landets historia är mörk, men det är inget vi märker här i Saranda.

Det enda som påminner om kommunisttiden nu när det gått över 20 år är alla hundratusentals små runda betongbunkrar som syns överallt när vi lämnar stan. Från dem skulle folket försvara sitt land när avundsjuka amerikaner och ryssar skulle anfalla.

- Och vi var så hjärntvättade så vi gick på det, suckar vår guide Vasil Barka.

Nu är den tiden sedan länge förbi och landet som det då var nästan omöjligt att komma in i är vidöppet för besökare. Denna sommar har Apollo charterresor till Saranda. De är inte först, Fritidsresor var här redan för nio år sedan, men då var nog tiden inte mogen. Det blev bara en säsong.

Apollos gäster bor i Saranda, men om intresset håller i sig lär det nog snart finnas charterhotell på fler håll längs kusten. För det är när vi lämnar stan som vi hittar stränderna som lär locka solbadarna.

När bilen kör ner för sluttningen mot havet ser vi den långa strandremsan från ovan. Stranden Borsh är sju kilometer lång, den längsta vid Joniska havet. Det djupblå havet kantas av olivlundar och enstaka byggnader. Hotell? Ett enda enligt Vasil.

Vi kör förbi byn Borsh och ner till havet förbi små bostadshus med grönsaksodlingar och betongbunkrar på gården. Stranden består av klappersten och är nästan öde när vi kommer. Men sommartid besöks den av badsugna på utflykt och då saknas varken serveringar eller parasoller.

“Här är lätt att trivas”

Halvklara byggen på och nära stranden antyder att det snart kommer att finnas hotellrum också.

- Det är mest turister från Tirana som kommer hit. Vi som är härifrån föredrar mindre stränder, säger Panos Barka, som hängt med oss och sin pappa Vasil hit.

Panos favorit är stranden i Ksamil, på andra sidan Saranda. Den lilla byn Ksamil grundades så sent som på 1966 då man mest ägnade sig åt att odla olivolja och citrusfrukter. Korfu ligger på andra sidan ett smalt sund, så härifrån var det många som flydde.

Numera pågår en förvandling till turistort. Byn har några små pensionat och hotell. På stranden ligger flera serveringar – och den består inte av grus utan av grovkornig sand. Som visar sig vara hitforslad.

- Jag gillade den gamla stenstranden bättre. Men de har fixat den som turisterna vill ha den, konstaterar Vasil.

Och visst har de lyckats. Här är lätt att trivas, med sand mellan tårna, turkosa vatten och vackra Ksamilöarna utanför.